Hur mår jag?

Godmorgon/god middag på er 😉

Har nu flyttat min blogg från nouw till hit! Kände inte att nouw var bloggplatsen för mig..
( länkar den bloggen om ni vill läsa några äldre inlägg: http://nouw.com/aliciasblogg )

Jag tänkte berätta lite hur allt är just nu..

Jag ska sjukskriva mig från skolan. Jag klarar inte av det längre. Mår dåligt varje dag, får ångest och är deprimerad från dag till dag. Vi vet fortfarande inte vad för sjukdom jag har. Man börjar liksom ge upp när man har kämpat i 8 år utan svar eller någon riktig hjälp.

Allt började när jag var 8. Vi var på semester, allt var bra! Men en dag när jag skulle duscha så började jag få konstiga tankar, saker som jag kände att jag var tvungen att göra, exempelvis att gå över tröskeln och tänka på något bra. Ifall jag inte tänkte på något bra när jag gjorde vissa saker så var jag 100% säker på att något hemskt skulle hända. Jag var rädd. Allt blev bara värre och värre. Jag kunde inte knyta skosnörena i 2an för att jag trodde att de var smutsiga. Jag tvättade händerna konstant, mina händer blev tillslut förstörda. Jag var då runt 9. Mina föräldrar visste att något var fel, så jag började att prata med en psykolog. BUP konstaterade att jag hade OCD, men mina föräldrar visste att det var något annat som inte stämde. Det gick något år, jag fick kraftiga mediciner som inte alls hjälpte. Jag tyckte att psykologerna var helknäppa, jag hade väl inget problem? Det tog ett tag för mig att inse att något inte riktig stämde..

Jag minns knappt något från 4an till 6an. Vi hade fått en läkare som sa att jag hade sjukdomen pandas ( här kan ni läsa om den http://www.pandasinfo.se/ ). Jag fick åka in på sjukhuset två gånger i månaden och få immunoglobuliner. Jag missade massa i skolan, och jag fick kraftiga biverkningar efteråt. Jag åt pencilin 3 gånger om dagen i 4 år. Inget hjälpte. Jag har opererat mig, röntgat mig. Vi har gjort allt vi har kunnat. Här är jag idag, 14 år och sjukskriven från skolan. Jag har nästan inga vänner kvar. Jag får höra att jag skolkar, jag är bortskämd och allmänt lat. Jag kommer inte ut ur huset längre. Under åren så har jag även utvecklat social fobi, vilket inte gör saken lättare. När lärare, rektorn och tom släktingar inte bryr sig om hur jag mår, så vet man inte vad man ska göra.

Jag vill tacka mina föräldrar för att ni alltid stöttar mig, och en lärare i skolan som har gett mig hopp! ♥

Jag vet faktist inte varför jag skriver detta nu, men jag känner att jag inte kan hålla allt inom mig.

Hoppas att ni andra mår bra idag, så hörs vi! ♥

 

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>